thesevenseas

Idag är det alla svenska mammors dag. Grattis.

Hon har svårt att uttrycka känslor med ord, att säga de 3 små orden -jag älskar dig. Har kanske svårt att älska. Är rädd för att älska. Hon är jag.
Tidigare var jag rädd att den/dom jag älskade skulle sluta älska mig. Det är inget att vara rädd för. Nu har jag lärt mig att det man ska vara rädd för är att man själv inte kommer att sluta älska personen när den är borta. Rädd för att den smärtan blir olidlig. Rädd för att kärleken aldrig försvinner. Att acceptera att en person man älskar inte känner samma sak längre, än att acceptera att en person som älskar en försvinner, är lätt som en fjäder i jämförelse.

Jag älskar dig mamma. Både som mor och som person. Visst är det så att dom flesta av oss egentligen inte känner våra föräldrar på riktigt? Vi känner dom enbart som föräldrar, inte som den person dom är. Deras drömmar och mål, starka och svaga sidor, prestationer i vardagen och på jobbet. Det är bara under de senaste två åren jag har börjat få upp ögonen för mina egna föräldrar. Uppskatta dom på ett annat plan är just som föräldrar. Som medmänniskor och kamrater. Jag jobbade en sväng med min mamma i vintras och fick då en lite klarare bild av henne som person. -Mamma du är faktiskt rolig. Sedan är du duktig på det du gör och har styrkan att klara allt du vill.

På vakten igår kväll hade jag fullt upp. Mycket styrbordsbåtar (det är dom jag ska svänga undan för) samt några möten. Bla. världens största (?) passagerar fartyg Freedom of the seas med en imponerande längd av 339 meter. Vi är 182 meter. Henne skulle jag vilja se inne i öviks hamn. Hela stan skulle väl läggas i total solförmörkelse. Annars är det i övrigt även fullt upp ombord så här i slutet av månaden. Alla underhållsjobb ska vara avklarade, så även övningar, löner och dylikt. Hann med en promis i solen på däck idag. Skönt!

Svett. Tårar. Smärta. Muskler. Nu jädrans ska jag komma i form en gång för alla. Sluta hålla på vara en jo-jo. Jag ska leva fitness-sunt, se långsiktigt och bli skitsnygg.

Om ni undrar vad som har flugit i mig så är det repen (reparatören) ombord som inspirerat mig till detta. Han är äldre än min far men tränar hårdast ombord, minst 2 timmar/dag. Han droppade av några BODY magasin utanför min hytt och i dom finns det biffar alltså. Ni behöver inte bli rädda -jag ska inte bli någon ny Starke Adolfina, och jag lovar raka av mig skägget om jag får något, vill bara bli lite hårdare i skinnet så att säga.

 

Min träningssplit ombord:

Dag 1 Bröst, triceps

Dag 2 Rygg, biceps

Dag 3 Axlar, ben

 

Så rullar det på. Sedan springer jag 3 km i högt tempo varje dag på bandet. Pallar inte att springa längre inomhus men jag ska ändå inte deltaga i något långlopp i år så det får räcka. Lägger troligtvis till en morgonpromenad på 60 min framöver.

 

-Kom igen!

 

När det kommer till matintaget börjar det ordna upp sig för mig. Jag lever inte på lösgodis längre. Jag har faktiskt inte ätit en enda kaka/godis/brödbit sedan jag kom hit för över 6 veckor(!) sedan. Mitt horribla sockerberoende börjar stegvis försvinna. Nu gäller det att inte falla tillbaka vid framtida deppiga tider. Kan bli svårt.

 

Något ni måste testa som mellanmålsdrink eller efter ett träningspass är Sunshine Splach (333 kcal). Mixa ihop ingredienserna nedan och njut!

 

250 g lättkesella

1 liten apelsin

100 g färsk ananas

4-6 isbitar

1 msk solrosfrön som topping

 

 

Sitter uppe pa bryggan. Ensam. Glad. Det ar kvall och fartygen runt omkring pa ankarplatsen lyser likt julprydnader mot den morka himmlen. Smuttar lite pa mitt te, i hogtalarna strommar tyst en blandning av det basta fran 80-talet, tanker lite pa alla val vi har och dom val vi gor. Det ar inte sa att jag angrar mitt yrkesval, tvartom, men ibland kanns det jobbigt att om och igen behova svika personer jag tycker om. Att inte vara dar nar dom forvantar sig det. Forstaende familj och vanner ar a och o for den som jobbar borta. Det hoppas jag att jag har. Tror jag att jag har. 

Nu har snart forsta veckan i mitt liv som styrman gatt och jag trivs bra i min nya roll. Vi ar tva 2nd officers (en navigation och en safety) och en chief officer ombord. Jag ar safety officer som det kallas. Mina arbetsuppgifter, forutom att ga vakt 8h/dag (8:00-12:00, 20:00-24:00), ar att ha hand om all utrustning inom livraddning (livbat, flottar,MOB, flytvastar mm.) och bransbekampning (slackare, slangar, rokdykare, brandstationerna, oilspill, mm.). Se till att allt fungerar och ar up-to-date. Aven se till att alla andra ar familjara med detta. Da ingar det att halla olika ovningar inom omradet safety, ex. livbatsovning. Jag ar aven ansvarig for sjukvarden ombord. Dela ut kuckelimuck medicin och lagga forband. Vidare for jag aven manskapets arbetsjournaler, skriver listor (och det ar manga listor vill jag lova!), och har hand om gymmet.
Viktigt som safety ar att forega med gott exempel nar det galler sakerheten i arbetet pa fartyget. Se till att besattningen tanker safety first sa att saga. Jag ska ga en skyddsrunda varje vecka samt i slutet av manaden med skyddsombuden. Gora risk assessments och skriva tillbud.
Det ar ratt mycket jobb men jag gillart. Inget kan fa mig sa omotiverad som ett arbete utan utmaningar och ansvar. Nu ar motivationen pa topp! Synd bara att befalen inte far betalt for overtid -det hade varit en extra motivation, asch da! det ar kul anda sa.

Pa mandag ar det tankt att vi ska ga in till Houston och lasta det sista innan det bar av over Atlanten igen. Hall tummarna for att jag inte lastar over (spiller olja i vattnet)! Vill inte ligga bakom en ytterligare katastrof för BP. 

Fair winds.
 

Filippinska sjömän är ett vanligt inslag ombord på svenska båtar. Svenska sjömän är ett vanligt inslag nere på Filippinerna. Det är några blekisar (svenskar) här ombord som bosatt sig i de många öarnas land. Vid matbordet här om kvällen diskuterades kulturskillnader och hur svårt dom tycker det är att förlita sig på folk. En av killarna som bor där nere har blivit lurad på allt han äger, och lite till, av den person som stod honom närmast. Älskade. Han menar att man måste släppa på allt man någonsin lärt sig om moral och regler hemma i Sverige. Där nere tänker alla främst på sig själv och är beredd att gå hur långt som helst för att få det dom vill ha. Överleva. Han berättade om föräldrar som säljer sina barn till högstbjudande medvetna om att dom kommer utnyttjas som sexslavar.  Visst detta är förfärligt och vid första anblicken vill många döma ut dessa föräldrar som dåliga. Min första tanke drogs istället mot bakgrunden till denna handling (varför ska jag alltid vara så diplomatisk!?). Vad är värt att sälja sitt barn för? Vi västlänningar kan ha svårt att förstå, men försök föreställa dig att av leva i fattigdom. Aldrig veta säkert att du kan ge dina barn mat för dagen eller betala för medicin om dom skulle bli sjuka. Det värsta för en förälder sägs vara att överleva sitt barn. Svält och sjukdomar tar många barns liv. Tänk dig då att det finns en chans för ditt barn att överleva. Skulle du inte tusen gånger hellre ge upp ditt barn än att se det dött? Tänk dig att leva på en jord där ditt barn inte finns längre? Olidligt. Det är den sanning jag har fått höra, och som priset för att lära känna den, liksom priset för att känna kärlek, är ibland högre än något hjärta utan vidare är berett att betala. Det hjälper oss inte alltid att älska världen men det hindrar oss från att hata den. Hindrar oss från att hata dessa föräldrar.

I natt anländer vi Port Arthur. Då mönstrar jag upp till styrman. Håll i hatten mina vänner, nu bär det iväg på nya äventyr!

 

Igår var det dags för halvårets övning i första hjälpen. Alla ombord deltog. Det var jag och andrestyrman som höll i övningen som bestod av en teoretisk- och en praktisk del. Vi delade upp besättningen i två grupper och satte igång att rädda liv.
Senariot var att en av matroserna rammlat ner från lejdaren framme vid backen (förskeppet) och klagade över smärta i nacke och fot. Besättningen fick sätta en skena på den skadades fot samt stabilisera nacken i en krage. I en av grupperna, min grupp, anmälde sig den största matrosen som skadad. Det blev tungt för resterande när dom skulle bära honom på bår de 150 m till sjukhytten. Lesson learned: är du stor- skada dig inte.

Den teoretiska delen bestod av några frågor i första hjälpen med gemensam diskussion runt i kring. Vet ni hur länge en person som faller överbord kan klara sig i 15 gradigt vatten, med tanke på nerkylningen? Efter ca 2 timmar förlorar man medvetandet och drunknar. Tänk på det ni som ska bada i Norrland i sommar. Förhoppningsvis något jag slipper oroa mig över. Jag berättar mer på måndag. Ses här då!

Passerar just nu ‘the most southerly point of continental US’, Key West. Jag stod på den platsen för snart tre år sedan, då med några av mina bästa vänner. Vi körde en USA tripp 3 veckor den sommaren. Den startade i San Fransisco där vi hyrde en Dodge och drog highway 1 hela vägen ner till San Diego. Kan verkligen rekommendera den kustvägen med dess saltstänk från den stilla oceanen. Efter det hoppade vi på ett plan till ett Miami som bjöd på sol, bad och fest, samt en biltur ner till just Key West. Åkte på en segeltur. En vecka i värmen gjorde oss sugna på shopping. Luftvägen till NY hägrade. Blev musikaler, drinkar och en massa shopping. Även ett litet oplanerat äventyr till Staten Island när vi råkade gå på fel färja (vi skulle till frihetsgudinnan, pinsamt jag vet).

Vi anländer Port Arthur sent på söndag för lastning av diesel. Sedan åker vi några timmar väster ut för ytterligare lite lastning. Till Houston. Det blir säkerligen lossning i Europa. Var vet vi inte än. Kan bli att jag får stanna ombord någon vecka extra. Inget mig emot för jag trivs bra här.

Nu blir det solning och kanske ett dopp i den 26 gradiga poolen! Vill ju inte vara vitare än min familj (Lungrens/Sjödin ni räknas till familjen) när jag kommer hem. Dom drar nämligen iväg på våran julklapp idag. En veckas charter till Turkiet. Synd att jag inte kunde hänga med den här gången. Sånt är livet!

 

 

Tidigt imorse gick vi till den inre ankarplatsen i NY för att bunkra (tanka båten) samt proviantera mat via pråm. Det tog hela dagen. När vi sedan lättade ankar för att gå till den yttre ankarplatsen kom ett telefonsamtal från kontoret. Skynda er till Houston! Jag och navigationsstyrman satte snabbt igång att reseplanera. Som tur var fanns det redan en gammal rutt som vi kunde utgå ifrån. Så nu styr vi söder ut. Härligt med lite värme! Eller vad säger ni?

Shop untill you drop. Det är precis vad jag har gjort. Oj, va glad jag har varit hela långa dagen! Resan startade kl 09 imorse då jag och några av karlarna tog en taxi från båten. Jag var den enda som orkade åka in till Manhattan, resten nöjde sig med Newport Mall här i New Jersey. Ensam men med ett leende på läpparna hoppade jag på railbussen till Pavonia och tog sedan tåget under Hudson River. Väl framme i stan avverkade jag shoppingstreaket från 33:rd street hela vägen ner till World trade. Blev en lång promenad men solen tittade fram mellan molnen så det var rätt skönt må jag säga. Måste dock erkänna att mina höfter, ben och fötter är lite ömma nu.
Som många av er säkert vet är jag inte den som sparar (jag tycker folk som samlar pengar på hög är lite äckliga) och jag har lite dille på kläder så det har spenderats idag kära ni. Har inte vågat kolla mitt konto men jag skulle bli förvånade (och besviken) om det fanns någon större summa kvar.

Butiker som är ett måste under en New York-visit är; marc by marc jacobs, steve madden, century 21, victoria's secret, banana republic, forever 21, foot locker, urban outfitters, american apparel, bloomingdale's eller macy's. Sen gillar jag att gå in och kolla i något av de stora modehusen. Luktade på min drömväska idag, en chanel, försökte förjäves att töja min budget men där fanns det inte rum för en väska i tjugotusenkronorsklassen. Konstigt. Självklart blev det en green tea frappe på starbuck's iaf! Den kostar bara en femma. :)

Shit vilka snygga grabs det finns i den här stan. Jag stötte på ögongodis vid varje kvarter i dom nedre delarna av Manhattan. Ladies, klädstilen och utstrålingen gör NY-killarna till tiopoängare. Bara det gör att stan känns värt ett besök. Nu ska jag starta ett avsnitt med SATC, sätta på mig mina nya klackisar och bara mysa!

I'm back! Det har varit en vecka utan Internet, vilket har bringat olika grader av ledsamhet över besättningens ansikten. Jag tycker att det är rätt skönt att komma bort från världen ett tag. Inte behöva höra av sig till folk och inte kunna bli nådd. Inte ha någon aning om vad som händer i världen. Men nu fungerar verkligheten igen. Vi har precis förtöjt vid den första kajen i New York, Kinder Morgan heter den. Här kommer vi att lossa ungefär halva lasten, 170 000 bbls, vilket kommer ta ca 13 h. Imorgon vid lunchtid shiftar vi till kaj nummer två som ligger i Bayonne en timme närmare stan. Där trodde lotsen att man fick gå i land och det är bara 5 min till ett Mall där färjan till Manhattan avgår. Jag håller tummarna och hoppas! Hoppet är det sista man ska ge upp på (om man ska lyssna till survival-avsnittet på CBT:en iaf).
På Sandy Hook ankarplats vid inloppet till NY låg min förre dettta praktikbåt och guppade, Bro Premium. Fick ett nostalgi-moment. Men med tanke på att den här båten ser exakt likadan ut kom jag över det ganska snabbt.
Just nu sitter jag och väntar på att imigration ska komma ombord. Alla måste nämligen visa upp sig personligen, spelar ingen roll vilken tid det är på dygnet eller vart båten anländer ifrån. Kom någongång så att jag kan hoppa in i duschen!

Glad på Times Sq. med Twizzlers fulla mun (Faust, April 2009)

Det finns ett spöke här ombord. Han bor nere i maskin och skrämmer matroserna när dom går sina nattliga brand-ronder. Neee. Överstyrman lurade i filipinarna det så nu är dom livrädda varje gång dom måste gå ner dit ensamma, stackarna! Jag har hört många filipnare som tror på just övernaturliga fenomen och varelser. Måste erkänna att jag själv var lite smårädd häromdagen faktiskt. För monster. Det var dags att inspektera alla ballasttankarna* så jag och överstyrman tog en ficklampa var och klättrade ner de 18 metrarna under däck. Trångt, mörkt och instängt. Det är lite som en labyrint i en tank med olika nivåer av skott (väggar) på tvären och längden, lätt att gå visle i mörket med andra ord. Där i min ensamhet började jag tänka på monster. Tänk om det skulle vara någon där nere. Hemska tanke fick mig att snabbt leta upp överstyman för att sedan hålla mig på ett betryggande avstånd till honom i resten av tankarna. Inte för jag vet vad han skulle kunna göra för mer nytta om vi stötte på ett blodtörstigt monster (måste sluta se twilight!) 18 meter under däck. Men då hade jag iaf sluppit dö ensam.

Kom ni ihåg när man var liten och hade den övernaturliga-fenomen-perioden? Jag och mina tjejkompisar tillkallade iaf anden i glaset och madamen i spegeln mer än en gång. Sedan kommer jag ihåg en sommar när jag besökte mina tremänningar ute i stugan och blev förd bakom spökdörren. Vi gick i skogen, 2 tjejer och 4 killar, till ett öde hus som killarna berättade att det spökade i. Jag trodde inte på dom först men sedan stod köksskåp öppna och stängda utan att någon rört vid dom. Jag var yngst och lättast att lura. Klart dom andra hade öppnat skåpen när jag inte såg på men jag gick helt på spökgrejen. Nu tror jag inte på spöken längre. Kalla mig trångsynt men jag tror nog bara på sånt jag kan se. Försök gärna överbevisa mig. Den lätta skåpluckegrejen går jag dock inte på igen.


*ballasttankarna fyller man med vatten när man går på lätten, i.e inte har någon last ombord, så att fartyget ska få en bra stabilitet och anses vara sjödugligt.

Vindstilla och knappt någon sjö. Lite fåglar och delfiner som leker vid vattenytan. Nu har vi passerat Azorerna och framför oss väntar en vecka med bara hav. Tänker på er där hemma som säkert firar Valborg idag. Fira lite för mig med! Fast vi ska ha en tipsslinga ute på däck i helgen. Alltid kul när det fixas sociala tillställningar ombord. Märks dock att folk inte är lika positiva till det längre, när det inte finns någon öl.

En av styrmännen gillar inte att skriva på engelska så han delegerar gärna sina sådana uppgifter till mig. Jag tackar och tar emot för under en Atlantresa finns oftast inte så mycket att göra så att det täcker 8 timmar per dag.