thesevenseas

Ses på  -->   

http://www.webben7.se/michaelaolund

Hälsn.
Michaela

Saturday night live. Some pics from last nights shore trip. The sun was shining as we walked in the warm air i the city of Gdynia. A lot of people was out on the streets this Saturday, and even more as we got closer to the bay walk. Everyone with smiles in their faces, but with just a flick observation the reflection of an ending summer was shown in their eyes. Quiet and sad, but yet satisfyed.

Fredag den 13:e kl 13:00 bytte vi namn till Maersk Carla. Bådar gott? Kanske. Reparationerna har varit igång en vecka nu och en del förändringar är tydliga. Helst det ljusblåa skrovet och det nya skorstensmärket, en 7 uddig stjärna som representerar Maersk motto: arbete 7 dagar i veckan från kl 7-7. Är det så vi ska jobba i fortsättningen? Nere i torr-dockan är det torrt. Rätt intressant att stå där nere under fartyget som bara är uppallat på bockar. Hon är stor!

Jag har hunnit kila iland ganska många kvällar så det går ingen nöd på mig. Och snart får jag mönstra av. Den 18/8 närmare bestämt. Då har jag gjort 3 månader som styrman. Känner jag mig säker på att det är detta jag vill syssla med? Ne, inte ett dugg. Men jag ger alltid en andra chans till allt. Så vill dom ha mig tillbaka en törn till så tackar jag inte nej.

 

Snart ska Du bli babyblå!

 

 

Supermate och Babymate

 

 

Skakar rumpa för första gången på evigheter!

 

Lystring, lystring på fartygets vänstersida spotas nu Sverige. Vi är så nära att det nästan går att ta på det. Landet som under 4 månaders tid funnits där långt bak i huvudet och försiktigt ropat efter mig. Som det kallar efter alla sina sina försvunna själar.
Det har varit tuffa dagar sedan vi lämnade Rotterdam. Jag och den andre styrmannen går 6/6 på bryggan och det har varit traffik så det kan räcka och bli över(!). Nu passerar vi Great Belt på vår väg till Gdynia Shipyard. Där ska vi ligga på varv tills jag mönstar av. Bro Promotion dockar in för sista gången. När hon seglar ut igen, på sitt nymålade ljusblå skrov, är namnet Maersk Carla.

Maaaa, jag känner mig som en gubbe! Jag har ätit på tok för många jordgubbar på alldeles för kort tid. Magen är spänd men ack så glad. Vi fick proviant här i Rotterdam tidigare idag. Mycket gott!
Ringde till min kära mor och far för första gången på 16 veckor. Dom längtade efter mig. Det kändes bra att höra. Och snart får jag krama dom igen.
Vi har varit iland och köpt ett Nintendo Wii och en gura till fartyget. Nu blire game nights! i fortsättningen.

All we need is love, right? At least that's what they say. So last Sunday we dedicated ourselves to Love Yoga and chocolate cake. 

 

Action in the kitchen

Love Yoga on bridge wing

 

Rarararara rarara raaa. Lady Gaga fyller upp hela mitt hjärta med lyckokänslor, banne mig, snart exploderar det. Solen är på nedgång. Havet är stilla. Fridfullheten är påtryckande vacker. Mentalt foto inlagt i bilderbanken, check! Förutsättningarna är tillsynes perfekta inför kvällens stjärnhöjder. Min elev, aka. Baby mate, dammar av den slitna trälådan med ett svep och plockar försiktigt fram sextanten. Vi bestämmer oss snabbt för att använda den nästintill fulla månen på vår styrbordsida och stjärnan Dubhe på motsatta sidan. Som tredje himlakropp väljs Polaris. Det blir en perfekt observerad position att föra in i skeppsdagboken. Nöjda med kvällens bedrift tar vi en kopp te och faller lugnt in i ett samtal om allt och inget. Vakterna känns inte på tok för långa när man har sällskap uppe på bryggan.

 

Mina 15 veckor ombord börjar göra sig lite påminda. Mitt tålamod och min välvilja (den lilla som vanligtvis finns i mitt svarta hjärta) är inte som den tidigare varit.  En lätt irritation sprider sig allt oftare i mitt bröst, utan att jag för den skull kan sätta ord på vad den grundar sig i. Tvivel avlöser stress, i kombination med sömnbrist byggs det på en känsla av otillräcklighet. Antar att det helt enkelt bara är den föör långa tiden ombord som spelar ut sin rätt. Försöker för allt jag är värd att bli high on life igen! Det hjälpte lite när jag satte årets färger på dagarna.

 

Efter det att vi lossat lasten i Rotterdam, om några dagar, blir det ett varvsbesök på Gdynia Shipyard. Där slutar nog mitt äventyr för denna gång.

Vi ligger och lastar metanol i Puerto José, Venezuela. Det är varmt och kvavt. Åskmolenen kommer vid samma tidpunkt varje dag, runt kl 1400, så jag passar på att utöka brännan i någon timme efter lunchen. Gårdagens landgång ligger som en liten ljuspunkt i tankarna. Äntligen fick jag komma av båten en sväng. Det var 2 månader sedan sist...

Puerto La Cruz- Sydamerikas Venedig

Blickar ut över gräddhyllan

Utanför Plaza Mayor Mall

Jag har länge varit på jakt efter en snygg guldklocka att matcha till mina gyllene outfits. Nu har jag funnit min pärla! Slog till direkt på ögonblicksmomanget. Den kostade mig endast 260 bolivares/kr. En fjärt i Hugo-rymden. Eller vad säger ni?

 

En fundering: Hur kan världens rikaste land vara så fattigt?

Som manga andra tjejer har aven jag en val utvecklad svaghet for historier som berattas genom sang och dans. Dirty Dancing tillhor favoriterna. En annan hojdare ar Grease. Det far mina tankar att vandra in pa smorjfett och blixtrar. I skrivandets stund sitter jag uppe i morkret pa bryggan. Da och da blixtrar det till och himmlen lyser upp. Tropical thunder. Det smattrande regnet glittrar till likt snoflingor en kall vinterdag. Nasta sekund ar allt svart igen. Det skulle va gott med lite smorjfett. Tanker: Ar det verkligen bara jag som uppskattar lite farskt smorjfett nu och da? Ja, hm, det ar nog kopplat till mitt kopiosa lappsylberoende. Har jag namnt att mitt nueva tog slut for lange sedan och att jag nu matse noja mig med Labello har ute? Det ar tufft. For er som inte ar insatta i amnet sa kan jag ge er en jamforelse; Rom och cola vs. cola. Det ar nagot som saknas i den ena nar den snuddar lapparna..

I borjan var det nastan tomt i gymmet jamt, nar inte jag eller repen var dar, nu ar det full aktivitet. Riktigt skoj att det finns sa manga halso- och traningsintresserade ombord. Det ger ringar pa vattnet. I en studie av nagra Europeiska forskare presenteras att man verkligen blir som man umgas. Ar dina vanner lycklga sa ar troligen du aven det. Detsamma galler overvikt, rokning och prestationer. Jag ska gora mitt basta for att forsoka guppa lite ringar till er dar hemma. Gupp, gupp.
Forra manaden avverkade jag totalt 23 mil pa lopbandet. Jag utmanar er att under en manads tid forsoka sla det. Antar du utmaningen?

Nu har jag än en gång lämnat the city, städernas stad, bakom mig med en liten tomhetskänsla i bröstet. Det blev ingen shopping denna gång, men jag hoppas på ett snart återseende. Kursen just nu styr mot Karibien. Venezuela närmare bestämt. Där ska vi lasta metanol så den närmsta veckan är det tankrengöring på schemat och vi går då 6/6 (jobbar 6h, ledig 6h).

Hur har ni det där hemma? Skriv gärna en rad och berätta vad det är som händer hos er?

O'hoy!

ps. den första juli började jag mitt projekt Less fruit for Micha. Vilket går ut på att jag under en vecka inte får äta någon frukt (!) för att sedan i fortsättningen begränsa intaget till 2-3 frukter om dagen (mitt intag har nästa varit sjukligt stort den senaste tiden). Önska mig lycka till!

Oj, den gångna helgen har haft mycket kuligt att erbjuda. Vet inte vart jag ska börja? Jo, har ni hört den om mannen som fick stånd och sparkade ihjäl en kvinna på stan? Det hade inte jag heller- innan fredagens midsommarfirande. En historia som jag inte kopplade för fem öre och därav blev en äkta blondin (för första gången i mitt liv? Det förteller inte historien och det ska vi även låta förbli osagt här). Dagen M: Till lunch bjöds det på sill och senare på kvällen annordnades det ett BBQ party i sann svensk midsommaranda. Stång, pinata och lekar! Vi hade så trevligt man kan förvänta sig att ett gäng sjömän kan ha, utan nubbe på bordet, 1000 mil hemifrån. Alkoholfritt öl är som kärlek utan kyssar - trevligt men frustrerande lamt och onödigt. Men måste erkänna att det var rätt skönt att slippa fylleångesten dagen efter. Lite skumt var dock att flera ombord kände av lite bakissymptom. Kan den alkoholfria ölen verkat som plasebo och därav skapat den effekten? Hm, tål att undersökas visare. Ingen blev vingligare än vanligt under kvällen iaf.

I lördags blev det biokväll med den svenska rullen Repmånad. Efter besättningsbytet har vi lyckats värva 4 ytterligare medlemmar till filmklubben. Roligt! Jag gillar när det är socialt ombord. Hemma kan jag uppskatta ensamhet men här ute vill jag gärna umgås med folk på fritiden.
Vilodagen blev en riktigt recreationsdag. Efter yogan tog vi ett dopp i poolen och sög sedan hungrigt i oss D-vitamin från den stekande solen. Vädret på sistonde har varit lite si och så men i helgen hade vädergudarna lyssnat på hela svenska folket. Om inte hade väl majoriteten av befolkningen "gått in i väggen" till hösten? Jag hoppas verkligen att sommaren blir bra. Vanliga svenskar lever för sin 4veckors-sommarsemester och då vill dom ha sol. Punkt.

I morgon anländer vi NYC och jag hoppas på shopping. Min budget är betydligt fylligare denna gång så nu finns rum för mycket smaskigt. Jag blir nästan svimfärdig. Oj, Oj må jag få gå i land.

Nu har vi åter igen lämnat Europa bakom oss och styr mot Amerika. New York. Lyckokänlsa i mitt bröst. Yaar! Det har bytts ut lite besättning och jag kan nästan kalla mig medelålders nu. Kul med lite kompisar i samma ålder. Jag gar fått en elev som hjälper mig. Det är bra. Vi har varit ute och testat livflotte-kranen idag.

Jag är lite glad. Börjar med bebis-steg krypa mig närmare mina kroppsliga mål. Har fått två utstående blodådror på magen. Alltid nått!

Deardevil- en sådan som uppsöker fara bara för att sedan skratta den i ansiktet (som Simba i Lejonkungen). Vi är kanske alla små Deardevils för många runt om i världen tycks söka den där härliga känslan av oövervinnlighet -den känslan som i folkmun kallas kicken. Att kasta sig ut från ett stup, en bro och falla fritt ned med vetskapen om att en skör tråd är det enda som skiljer ljus från mörker. Det sägs ge ett uppvaknande, en kick. I will kick you ass. Sluta genast dumma er. Kom hit vettja, här blir vi påtvugna möjligheten till sådana känslor. Det verkar inte bättre än att vi, om några dagar, beger oss mot Persiska viken. Huga!

Fundering: Det finns skottsäkra västar ombord, hjälmar och skyddsglasögon. Åttahundra meter taggtråd. Vi ska ut i piraternas krig. Får vi risktillägg på lönen tro?

Aj aj Kapten!

Ja, då var man åter tillbaka på den östra sidan av havet. Lite gråare, lite kallare, men bra mycke närmare hem. De senaste dagarna har varit fullspäckade med arbete för oss stackars sjömän på Bro Promotion. Vi ska nämligen ha CDI-inspektion när vi kommer fram till Frankrike. Då kommer det ombord en snubbe från kembolagen och ska se att allt är up to date. Lastägaren vill försäkra sig om att deras vara är i säkra händer innan dom låter oss frakta den. Jag tror att vi kommer klara oss utan anmärkningar, eller vad tänkte jag med? En inspektör som lämnar ett fartyg har inte gjort sitt jobb om han inte hittat något att anmärka på. Punkt. 

I går morse på vakten körde jag genom Gibraltar utan större tabbar faktiskt. Pjuu. Känns bra att veta att man klarar av att hantera sistuationer med mycket busiga båtar på radarn.

Syster Erika tar studenten idag. Grattis!

Ja, kommer ni ihåg det program som gick på TV4? Det var tiden innan fredagsmys kom och man hade vanligt mysrys med familjen sin vid veckans slut. När jag ska tänka på en bra känsla så tänker jag på dessa stunder som vi hade framför teven med godis. På fredagskvällarna samlades hela familjen, inte sällan i sällskap av grannarna, efter en hård jobbvecka med stress och lite tid för varandra. Lyckliga stunder från barndomen. Fredagskvällar.

En prestation jag siktar mot är; att nå stjärnorna men ha båda fötterna stabila på jorden (tadasana?). Men jag har förstått att man i början av resan måste våga släppa land ur sikte och sväva i väg en bit. Och då helst utan onödig ballast som håller en nedtyngd. Ofta har jag haft en förmåga att lyssna för mycket på vad folk tycker och låtit det hålla mig tillbaka. Nöja mig. Många killar har fått mig att stanna upp, så även familj och vänner, utan att dom är medvetna om det. Jag fungerar inte i något lagomt. Mår inte bra av lagom. Kan inte lagom helt enkelt. Allt eller inget. Så nu ska jag verkligen försöka leva lite mer efter mig själv. Eleanor Roosevelts kloka ord- ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan att du tillåter det- ska klinga i mina öron. Yaar!

En av positionerna i yogan som ska hjälpa mig på resan mot mitt mål heter tadasana. Det är en superduper stark position där man står upp som ett träd och grundar sina rötter, från magen och ner, i underlaget. Samtidigt som man expanderar sin krona, från magen och upp, mot stjärnorna. Banne mig vad jag gillar den. Det gjorde mina nya yogisar här ombord med. Toppen duktiga deltagare som jag vill överösa med guldstjärnor. Vi blev bara 3 st den här gången men jag tror och hoppas att fler dyker upp framöver. Pappa- sjömän har ett öppet sinne, så varför har jag aldrig fått med dig på Yoga?

Hemma i Örnsköldsvik har jag haft turen att få utöva riktigt grym Yoga. Det fick mig att må snäppet bättre när allt kändes hopplöst. Nu är det dags att sprida mina erfarenheter vidare och dela med mig det till min kära kollegor här på båten. På söndag drar det igång. Då får vi se hur många av gubbarna som törs vidga sina vyer.

Enligt en undersökning som gjorts är sjömän den kategori av folk som röker mest och äter onyttigast bland alla yreksgrupper. MEN hör och häpna är det ändå den lyckligaste. Detta till trots har Maersk (rederiet jag jobbar för) startar en kamanj om hälsa på fartygen. Alla båtar ska komma upp med några förslag och handlingsplaner till att skapa en hälsosammare tillvaro ombord. Mitt strå till stacken är yogan. Jag har skrivit en liten rapport om inre hälsa och gjort upp en handlingsplan som ska skickas till kontoret. Jag tror att skepparn är glad att någon från båten skriver något iaf. sen vet jag inte om det kommer bli någon stor förändring. Kan jag bara öppna någons sinne lite grand blir jag jätteglad. Då känns det värt.

Om en vecka är vi framme i Sete. Det ligger på den franska medelhavskusten inte långt från den plats jag mönstarde på 8 veckor (!) sedan.

Idag är det alla svenska mammors dag. Grattis.

Hon har svårt att uttrycka känslor med ord, att säga de 3 små orden -jag älskar dig. Har kanske svårt att älska. Är rädd för att älska. Hon är jag.
Tidigare var jag rädd att den/dom jag älskade skulle sluta älska mig. Det är inget att vara rädd för. Nu har jag lärt mig att det man ska vara rädd för är att man själv inte kommer att sluta älska personen när den är borta. Rädd för att den smärtan blir olidlig. Rädd för att kärleken aldrig försvinner. Att acceptera att en person man älskar inte känner samma sak längre, än att acceptera att en person som älskar en försvinner, är lätt som en fjäder i jämförelse.

Jag älskar dig mamma. Både som mor och som person. Visst är det så att dom flesta av oss egentligen inte känner våra föräldrar på riktigt? Vi känner dom enbart som föräldrar, inte som den person dom är. Deras drömmar och mål, starka och svaga sidor, prestationer i vardagen och på jobbet. Det är bara under de senaste två åren jag har börjat få upp ögonen för mina egna föräldrar. Uppskatta dom på ett annat plan är just som föräldrar. Som medmänniskor och kamrater. Jag jobbade en sväng med min mamma i vintras och fick då en lite klarare bild av henne som person. -Mamma du är faktiskt rolig. Sedan är du duktig på det du gör och har styrkan att klara allt du vill.

På vakten igår kväll hade jag fullt upp. Mycket styrbordsbåtar (det är dom jag ska svänga undan för) samt några möten. Bla. världens största (?) passagerar fartyg Freedom of the seas med en imponerande längd av 339 meter. Vi är 182 meter. Henne skulle jag vilja se inne i öviks hamn. Hela stan skulle väl läggas i total solförmörkelse. Annars är det i övrigt även fullt upp ombord så här i slutet av månaden. Alla underhållsjobb ska vara avklarade, så även övningar, löner och dylikt. Hann med en promis i solen på däck idag. Skönt!

Svett. Tårar. Smärta. Muskler. Nu jädrans ska jag komma i form en gång för alla. Sluta hålla på vara en jo-jo. Jag ska leva fitness-sunt, se långsiktigt och bli skitsnygg.

Om ni undrar vad som har flugit i mig så är det repen (reparatören) ombord som inspirerat mig till detta. Han är äldre än min far men tränar hårdast ombord, minst 2 timmar/dag. Han droppade av några BODY magasin utanför min hytt och i dom finns det biffar alltså. Ni behöver inte bli rädda -jag ska inte bli någon ny Starke Adolfina, och jag lovar raka av mig skägget om jag får något, vill bara bli lite hårdare i skinnet så att säga.

 

Min träningssplit ombord:

Dag 1 Bröst, triceps

Dag 2 Rygg, biceps

Dag 3 Axlar, ben

 

Så rullar det på. Sedan springer jag 3 km i högt tempo varje dag på bandet. Pallar inte att springa längre inomhus men jag ska ändå inte deltaga i något långlopp i år så det får räcka. Lägger troligtvis till en morgonpromenad på 60 min framöver.

 

-Kom igen!

 

När det kommer till matintaget börjar det ordna upp sig för mig. Jag lever inte på lösgodis längre. Jag har faktiskt inte ätit en enda kaka/godis/brödbit sedan jag kom hit för över 6 veckor(!) sedan. Mitt horribla sockerberoende börjar stegvis försvinna. Nu gäller det att inte falla tillbaka vid framtida deppiga tider. Kan bli svårt.

 

Något ni måste testa som mellanmålsdrink eller efter ett träningspass är Sunshine Splach (333 kcal). Mixa ihop ingredienserna nedan och njut!

 

250 g lättkesella

1 liten apelsin

100 g färsk ananas

4-6 isbitar

1 msk solrosfrön som topping

 

 

Sitter uppe pa bryggan. Ensam. Glad. Det ar kvall och fartygen runt omkring pa ankarplatsen lyser likt julprydnader mot den morka himmlen. Smuttar lite pa mitt te, i hogtalarna strommar tyst en blandning av det basta fran 80-talet, tanker lite pa alla val vi har och dom val vi gor. Det ar inte sa att jag angrar mitt yrkesval, tvartom, men ibland kanns det jobbigt att om och igen behova svika personer jag tycker om. Att inte vara dar nar dom forvantar sig det. Forstaende familj och vanner ar a och o for den som jobbar borta. Det hoppas jag att jag har. Tror jag att jag har. 

Nu har snart forsta veckan i mitt liv som styrman gatt och jag trivs bra i min nya roll. Vi ar tva 2nd officers (en navigation och en safety) och en chief officer ombord. Jag ar safety officer som det kallas. Mina arbetsuppgifter, forutom att ga vakt 8h/dag (8:00-12:00, 20:00-24:00), ar att ha hand om all utrustning inom livraddning (livbat, flottar,MOB, flytvastar mm.) och bransbekampning (slackare, slangar, rokdykare, brandstationerna, oilspill, mm.). Se till att allt fungerar och ar up-to-date. Aven se till att alla andra ar familjara med detta. Da ingar det att halla olika ovningar inom omradet safety, ex. livbatsovning. Jag ar aven ansvarig for sjukvarden ombord. Dela ut kuckelimuck medicin och lagga forband. Vidare for jag aven manskapets arbetsjournaler, skriver listor (och det ar manga listor vill jag lova!), och har hand om gymmet.
Viktigt som safety ar att forega med gott exempel nar det galler sakerheten i arbetet pa fartyget. Se till att besattningen tanker safety first sa att saga. Jag ska ga en skyddsrunda varje vecka samt i slutet av manaden med skyddsombuden. Gora risk assessments och skriva tillbud.
Det ar ratt mycket jobb men jag gillart. Inget kan fa mig sa omotiverad som ett arbete utan utmaningar och ansvar. Nu ar motivationen pa topp! Synd bara att befalen inte far betalt for overtid -det hade varit en extra motivation, asch da! det ar kul anda sa.

Pa mandag ar det tankt att vi ska ga in till Houston och lasta det sista innan det bar av over Atlanten igen. Hall tummarna for att jag inte lastar over (spiller olja i vattnet)! Vill inte ligga bakom en ytterligare katastrof för BP. 

Fair winds.