thesevenseas

Många läror har en stark tro på det goda i människan. Ger vi henne ett val, utan yttre påverkan och frestelser, kommer hon själv att fatta rätt beslut. Bullshit. Onda. Varför händer annars dåliga saker dig? Du lyckas alltid vara den som får en fågelskit på skjortärmen, eller ha den enda lappade bilen på parkeringsplatsen (jag trodde jag hade betalat!), eller tappa den sista karamellen på marken, eller bli nekad att komma in på Olearys en lördagskväll fast du inte druckit en droppe. Dåliga saker händer alla männsikor. Det heter ju what comes around goes around, eller hur? Alltså måste vi alla vara onda innerst inne.
Men det är en man ombord nu som verkligen lyckas med allt. Och han är väldigt snäll, ja, nästan god faktiskt. Han har lyckats bränna upp en vinstkupong på lotto, frontalkrockat med svärmor på infarten till huset, tappat ett nybytt bildäck under färd (som studdsade ner i en sjö!), tagit fel på utresedatum vid en charter, och slagit huvudet så många gånger att han konstant har hjälmen på sig när han går på däck. Efter att ha hört hans historier kan jag med lätthet konstatera att Murphys lag fortfarande fungerar vattentätt och att jag på något sätt lyckats undkomma rätt lindrigt, hittills.

ps. Jag är ledsen för det verkar inte bli någon landgång i New York. Man får inte gå på kajen vi ska till. Hoppas vi byter kaj!

Sjömannen tar hyra på ett nytt skepp. Han är omgiven av idel främlingar från främmande städer, landsdelar, ja, till och med andra nationer. Men han måste lära sig att arbeta tillsammans med dem. Hans språk slipas till. Han får kunskap om helt andra sätt att tänka. Ödmjukhet. En sjöman blir en annan slags människa än den där livet går i samma plogfåra. Det är en sådan människa världen har användning för. Vi de drunknade - En superbra bok som jag verkligen rekommenderar.

Till sjöss jobbar man borta långa perioder i sträck för att sedan vara ledig minst lika länge. De flesta sjömän reser runt mycket på sin ledighet. Känner sig kanske lite rastlösa om de befinner sig på samma ställe för länge. Så är det i alla fall för mig.

Häromdagen hörde jag gubbarna ombord snacka om en sjöman som aldrig haft ett eget hem. Han har levt i en väska de senaste 30 åren, rest runt från plats till plats och aldrig stannat för länge på ett ställe för att bli fast. Säkert förälskat sig i flera men aldrig haft tid att älska. Den här mannen har troligtvis upplevt mer än en vanlig människa gör under en hel livstid, gånger två. Frågan är bara om dessa upplevelser i sig är tillfredställande nog att kompensera för den rotlöshet han samtidigt måste känna.

Sedan jag flyttade ifrån Ö-vik har jag rest runt ganska mycket, både privat och genom skolan. Mitt i allt flängande, bland galna framtidsplaner, sa min mamma till mig att det är väldigt viktigt att ha ett ställe där man känner sig hemma. Annars kan det bli jobbigt i framtiden när rotlösheten gör sig påmind. Jag har tänkt en del på detta och visst kommer alltid Ö-vik att kännas som hemma. Men bara för att det är där min familj bor. Försvinner dom - försvinner rötterna - försvinner jag. Min familj är hemma.

 

Idag har jag varit ledig. Det har varit en skön dag i solen. Jag brukar jobba varje dag när jag är ombord, fast jag egentligen inte behöver jobba på helgerna. Det känns som att folk förväntar sig att man ska göra det eftersom dom gör det. Lättare för dom att motivera sig med deras löner.. Men ska vara glad att jag får några kronor iaf så att jag kan betala hyran. Tackar Brostöm för det.

Min mormor var en extraordinär kvinna, själständig och stark, med en stor passion i livet. Resa. Och då helst till Italien. Jag har haft turen att få följa med henne på 3 resor varav en gick till en liten by vid havet i norra Italien. Diano Marina. Jag kom att tänka på det nu när vi passerade just det stället på vår väg från Genova till NYC.
Med på resan var mormor, jag och mamma, moster och kusin. Vi var där i en vecka men hann med betydligt mer än vanliga charterresenärer gör. Mormor ställde nämligen väckarklockan på 0700. - Upp och hoppa, efter lite frukost på balkongen blir det utflykt för hela slanten. Ingen semester i vanlig mening här inte. Vi åkte bla till Monaco där jag vill minnas att morsan och systeryster blev portade från ett kasino? och till Nice där vi besökte ett välkänt parfymeri. Sedan kollade vi på någon döings sista viloplats, typ da vinci eller nån annan snubbe. Inte tillräckligt intressant för en tioårig flicka att lägga på minnet.

En dag, efter utförd utflykt, sparkade jag och min kusin boll på vår balkong. En snedträff senare låg bollen på andra sidan en hög mur med järnstaket. Bakom muren låg ett nunnekloster. Min kusin lyckades ta sig över muren och gav sig iväg för att leta rätt på bollen. Efter några minuter ser jag honom komma springande med bollen i  handen, jagandes av ett gäng ilskna nunnor! Hjälp vad rädd jag blev. Som tur var lyckades han kasta sig över muren och undkomma i sista sekund. Fylda med adrenalin gick vi tillbaka till hotellet där vi delade med oss av historien. Skrattkalas. Börjar fortfarande skratta när jag tänker på nunnorna som jagade min då 14 åriga kusin med sopkvastar i högsta hugg.

Min mormor har varit borta i många år nu men hon lämnade efter sig ett stort fotavtryck. Hon kommer alltid att vara min hjälte och idol. Mormor Doris.

Klockan är inne på den 23:e timmen och dagen börjar lida mot sitt slut. Mina ögon är trötta efter en helkväll på stan. Innan jag kryper ner under täcket tänkte jag dela med mig lite av min landgång. När arbetet för dagen var avklarat, efter en snabb raggardusch, hoppade jag och 2:e styrman på bussen in till Genoa City. Skönt med lite miljöombyte tänkte vi, och det blev faktiskt en riktigt lyckad helkväll. Efter en liten vandring i den nya delen av stan blev vi tipsade om en trip till en annan del av staden, den "riktiga" staden. Ingen av oss var sen att tack ja till något som lät mer spännande. Så vips befann vi oss i vad som kändes som ett äldre Visby, med kullerstenar och trånga gränder, fast hundra gånger större. Vi gick runt och kollade på utbudet av människor, mat och kultur. Självfallet tog vi några depostopp på vägen. Varken 2:e styrman eller jag är särskillt mycket för turiststråk, mest trams enligt oss, så när det var dags för middag ville vi gärna hitta en inhemsk höjdare. Och en sådan ligger såklart på den bakigaste av den bakigaste bakgata. Gatan vi hamnade på först visade sig vara en gata i stil med andra långgatan. Vi döpte den till piazza del puta. Tur att jag inte hade högklackat. Då kanske dom hade sett mig som en konkurrent och jagat iväg mig. Nästa försök blev mer lyckat. Då hittade vi ett slakteri med egen gastronomia intill. Har aldrig ätit en bättre steak tartar! Efter ett snabbt stopp på en supermarket, så att jag fick köpa mina älskade bubbelgum, tog vi bussen åter mot tryggheten ombord Bro Promotion. Ser dock redan fram emot nästa plats jag får undersöka lite närmare. Tills nästa gång: ät råbiff mina vänner

 

Man pratar mycket om motsatser här i vår värld. Att dom dras till varandra. Hör ihop. Det sägs att lidande och lycka är sådana motsatser. Att lida är lycka uppochned. Se även till mannen och kvinnan. Så olika. Borde ta lärdom av varandra. Det är kul att attityden till sjöss idag välkomnar kvinnliga sjömän. De felsta män jag mött tycker enbart att det är positivt med oss fruntimmer ombord. På den här arbetsplatsen är vi arton män och en kvinna.

Under min förhållandevis korta tid i den här branschen har jag sett många negativa sidor hos mannen. Ni som känner mig vet att jag slutat tro på bra karlar (när det kommer till kärlek). Lite som Alex i filmen Sommaren med Göran säger - man får nöja sig med 85% bra när det kommer till tjejer. Jag har sett snesteg från dom bästa av pojkvänner, familjefädrar och äktahälftar. Det är svårt att inte bli berörd eller få en negativ bild med sig därifrån. 
Därför blir jag extra glad när gubbarna här på båten verkligen pratar om sina kärringarna där hemma med ett leende på läpparna och en längtan i ögonen. Tack! Min tro på mannen börjar sakta men säkert återkomma. Man kanske kan hitta någon som är lika bra som sin pappa ändå? :P


Le.

Det dova mullret från maskinen och de ständiga vibbrationerna har dargit igång. Glad. Vi är på väg till Genoa för att lasta 35'000 mt bensin. Resan kommer att ta ungefär ett dygn, några timmar längre än beräknat eftersom chiefen vill köra in maskin lugnt efter kolvbytet som utfördes på ankarplatsen.
Dagen igår bestod av sjökortrrättningar, brand- och livbåtssövning, CBT (computer based training) och avgång från ankarplatsen. Jag var ute på däck och drog upp ankaret!
Idag blir det båtkörning. Äntligen.

Skaparlust! Jag har alltid tyckt om att skapa saker, varit lite smyg-estet så att säga. Ett tag var jag helt inne på att skissa kläder. Köpte modemagasin för veckopengen, ritade av modell efter modell och drömde om att få bli kläddesigner. Sedan övergick intresset mot inredningsdesign och jag möblerade om stup i kvarten. Visserligen finns dessa intressen kvar men drömmen om att bli nästa Diane von Furstenberg eller en ny Martin Timell-kollega har bleknat betydligt.

Kvar finns dock en liten smula till dröm om att någon gång öppna ett eget café eller en mysig liten tapas restaurang. Skapa mat.

 

När jag vaknade imorse kände jag för att laga mat. Så jag gick ner till byssan och frågade kocken om jag fick hjälpa honom. Och visst fick jag det. På med förklädet nu bär det av!

 

Dagens

Ägg och bacon

Salladsbuffé med räkor/skinka

Pasta med fläskfilé

Med ett skönt inslag av musik (kocken är nämnligen väldigt intresserad av musik, helst jazz) har vi hackat, skalat, rört och skapat hela förmiddagen. Småpratat och haft det trevligt bland knivar och kastruller. Jag har lärt mig att göra en toppengod derssing med senap, ägg och kryddor. Ni ska få smaka den i sommar. Lovar att bjuda på grillafton när jag kommer hem!

 

 

Kärlek!

 

Till trekaffet bjöd jag på brownies a la Tommy Hilfiger (hämtat ur min kära ELLE-tidning) så nu ligger jag på plus igen hos gubbarna. Den tidigare salladslunchen drog tydligen ner mina poäng lite..

 

Imorgon hoppas jag verkligen att vi rör på oss. Börjar bli lite träligt att ligga till ankars nu!

 

ps. jag är röd! Låg ute och läste vid poolen idag..

 

 

 

 

Det har redan gått en vecka ombord. Tiden går snabbt när man har roligt, eller den går snabbt när man gör något rättare sagt. Ingen hemlängtan än. Den brukar ha en förmåga att tränga sig på när några mönstrar av och man själv måste stanna kvar. Min iphone däremot saknar jag så jag håller på att gå sönder! Låter kanke corny men ända sedan jag höll den i mina händer för första gången, två år sedan i Houston, har den lilla prylen varit som min baby. Jobbigast är att när man stöter på något värt att fota måste man springa upp till hytten för att hämta kameran. Oftast när man kommer tillbaka, med andran i halsen och kameran i högsta hugg, är ögonblicket man ville fånga long gone.

Hur går det för världen egentligen? Vulkaner som hindrar flygtrafik och skapar kaos. Stackarna som ska mönstar av snart är oroliga för sina hemresor. Äsch då! - mitt nya och välanvända uttryck, älskart!

Tänkvärt: Tid är den enda resurs vi alla har lika mycket av, nämligen 86'400 sekunder varje dag. Spend them wiesly.

Snart är det dags för den traditionsenliga torsdagsmiddagen - ärtsoppa och pannkaka. Mums! Men ingen p-cake för mig. Jag är en ärta!
I förmiddags lekte jag elektriker med maskinchefen i nödgeneratorrummet. Huvudströmbrytaren gick inte att stänga av, pappa, så vi fick lov att vara försiktiga. Minnet är bra men kort, så vips var klant-Michaela framme med klåfingrarna och skulle peta. 220 V = Poff! Tur att jag är en jordnära person, jordad, så strömmen inte bet på mig. Skämt åsido, det gick bra så nu har vi en fungerande batteriladdare till nödgeneratorns två seriekopplade 12V batterier.

Gillar just nu: den gula solen och det turkosgröna Medelhavet som är täckt med små krusningar i den svaga vinden.

Efter ett tag i standby-läge har jag nu fått tillbaka min energi. Gick in på studera.nu, sökte Nordic master på Chalmers med start i höst. Kommer jag in flyttar jag nog till Göteborg igen, förutsatt att jag har fått ett styrmansjobb innan dess. Finns inte utrymme för några fler studielån under min livstid, eller inte för tillfället iallafall.

Imorse passade jag och skepparn på att gå ner i en lasttank för att inspektera den innan lastning. Vid lossningen tappade en klantig surveyor ner en del av pejlbandet i tanken så den var ändå redo för nedgång. Alltså innehöll rätt syrehalt och inga explosiva gaser.

Förhoppningsvis blir det lastning Italien för staterna. Jag hoppas på NY - min favoritplats på jorden!

Hur har ni det där hemma? Jag vet att livet fortsätter som vanligt även fast jag inte är kvar. Man vill gärna tro att man är oumbärlig, men det är man ju inte. Alla fester blir lika roliga fast jag inte är där. Jobb som jag skulle ha gjort blir minst lika bra utfört av någon annan. Och det känns faktiskt helt okej för mig.

Igår kom ett mail från kontoret som ordnar med laster till oss. Inget bestämt men det kollades på två alternativ:

1. Lasta i Genova, Italien för lossning Väst Afrika...

2. Gå till viken, genom Suez...

Inga höjdarresor precis men om jag måste välja tar jag nog hellre västkusten på Afrika! Slipper gärna sätta upp taggtråd runt hela fartyget som annars görs för att förhindra pirater att ta sig ombord efter Suez. Vad säger ni, var skulle ni helst åka?

Ja, och för er oinvigda så kan jag då börja med att berätta vad stripping innebär här på sjön. För att få upp den sista slurpen av last (i detta fall BioDiesel) ur en lasttank på fartyget, måste man använda en smalare lina. Som ett sugrör i en drink - det måste ha rätt tjocklek om du ska orka suga i dig av det goda. Du strippar alltså tanken på den sista lasten.

Söndag, men definitivt ingen vilodag här ombord. Jag har gått 8-12 med överstyrman/båsen, en snabb lunch för att sedan gå 12-16 med andrestyrman. Efter middagen, kyckling, så kollade vi lite film. Finns en uppsjö av filmer ombord så det ska nog inte gå någon nöd på mig. Sedan tog jag en sväng i gymmet. Finns en boxarsäck, löpband och fria vikter. All we need. Eller vad säger du Styrman Jönsson?

Nu blir det kojen. Ska upp och ta en löptur innan frukost. Hurtigt värre.

ps. det är en vit båt i dubbel bemärkelse. Finns varken alkohol eller socker (!) då ägarna inte tillåter det. Och med socker menar jag småkakor. Det som annars brukar konsumeras flitigt på båtarna. Oj, vad jag kommer att vara ren när jag mönstrar av!

I morse blev det en power-walk innan frukost. Jag hade nästan glömt bort hur gott solen luktar och hur mycket den faktiskt har inverkan på mitt välmående. Nu är det slut på vinteridet. Välkommen tillbaka Michaela.

Nu har jag kommit ombort på fartyget, ätit lunch och hälsat på besättningen. Det är mycket som är nytt men samtidigt mycket som är bekant. Båten är systerfartyg till Bro Premium som jag seglade på för 2 år sedan så lite koll borde jag ha. Lossningen av lasten kommer att ta nästan tre dygn i den här hamnen. Ingen brådka på taket. Jag kommer att ha tid att komma in i rutinerna. Tack tack!

På hotellet nyvaken och yr, kl 05:45 imorse, märkte jag vad jag glömt i all stress. Min sminkväska. Ingen fara utan smink på sjön men hade lite andra grejer där i som skulle varit bra att ha haft. Det verkar dock som att jag lyckats få med mig det mesta annat iaf. Imponerat med tanke på att jag bara hade någon dag på mig att packa. I tisdags fick jag en första hint av att detta äventyr skulle bli av. Snabba ryck i den här branschen. Igår befanna jag mig i min informatörsväst på Botniabanan i ett grått Örnsköldsvik. Idag sitter jag nere vid Rivieran och tar en kall i solen. Fast living. Gillart!

Väl framme i Marseille träffade jag fyra andra sjömän som också skulle mönstra på Bro Promotion. Vi tog en sväng på byn idag och snart bli det middag på hotellet. Det verkar vara ett gött gäng ombord så det känns bra inför påmönstringen imorgon.

Havet. För en del skrämande och stort. För andra kallt och vått. För mig hemma. Jag har alltid haft en speciell relation till havet. Levt vid det. Fascinerats av det. Dragits till det. Önskan om att korsa de sju världshaven ligger högt upp på min "Bucket´s list" över saker jag vill göra innan jag dör.

Nu är det återigen dags att packa kappsäcken, bege sig ut på de 7 blå och följa med ett fartyg på dess resa från hamn till hamn. Denna gång bär det av till Medelhavet för påmönstring av MT Bro Promotion.  Häng med!

The Blue Pearl

 

Dagens lärdom: Starbucks coffee ligger innanför check-in på Arlandas utrikesterminal

 

 

Over and out