thesevenseas

Idag är det alla svenska mammors dag. Grattis.

Hon har svårt att uttrycka känslor med ord, att säga de 3 små orden -jag älskar dig. Har kanske svårt att älska. Är rädd för att älska. Hon är jag.
Tidigare var jag rädd att den/dom jag älskade skulle sluta älska mig. Det är inget att vara rädd för. Nu har jag lärt mig att det man ska vara rädd för är att man själv inte kommer att sluta älska personen när den är borta. Rädd för att den smärtan blir olidlig. Rädd för att kärleken aldrig försvinner. Att acceptera att en person man älskar inte känner samma sak längre, än att acceptera att en person som älskar en försvinner, är lätt som en fjäder i jämförelse.

Jag älskar dig mamma. Både som mor och som person. Visst är det så att dom flesta av oss egentligen inte känner våra föräldrar på riktigt? Vi känner dom enbart som föräldrar, inte som den person dom är. Deras drömmar och mål, starka och svaga sidor, prestationer i vardagen och på jobbet. Det är bara under de senaste två åren jag har börjat få upp ögonen för mina egna föräldrar. Uppskatta dom på ett annat plan är just som föräldrar. Som medmänniskor och kamrater. Jag jobbade en sväng med min mamma i vintras och fick då en lite klarare bild av henne som person. -Mamma du är faktiskt rolig. Sedan är du duktig på det du gör och har styrkan att klara allt du vill.

På vakten igår kväll hade jag fullt upp. Mycket styrbordsbåtar (det är dom jag ska svänga undan för) samt några möten. Bla. världens största (?) passagerar fartyg Freedom of the seas med en imponerande längd av 339 meter. Vi är 182 meter. Henne skulle jag vilja se inne i öviks hamn. Hela stan skulle väl läggas i total solförmörkelse. Annars är det i övrigt även fullt upp ombord så här i slutet av månaden. Alla underhållsjobb ska vara avklarade, så även övningar, löner och dylikt. Hann med en promis i solen på däck idag. Skönt!